Livet har sina upp och nedgångar, och kommer alltid ha. Jag är just nu i en sådan fas då allt känns som att det sakta går neråt. Med jämna steg så klättrar jag ner för stegen som jag vanligtvis brukar klättra upp för. Trots ilningar och smärta som går genom hela kroppen så vet man att man faktiskt kommer kunna ta sig upp igen. Man måste tro det iallafall. Hur hårt och jobbigt något än känns för stunden så måste man försöka se det ljuset som alltid har funnits någonstans. För det finns alltid. Någonstans.

Jag vet själv att så som jag mår nu, kommer jag inte må resten av mitt liv. Det är precis som att åka ner för en backe, och ner till en dal, fort som attan. Och sedan så måste man kämpa upp för den kommande backen. Men sedan åker man ner igen. Det är exakt så livet är. Man mår inte alltid bra, man kan inte alltid vara lycklig.

För mig är problemet att jag inte kan se skillnad på gott och ont hos människor. Eller jo, jag kan se det. Men om jag ser hur en människa sakta men säkert förstör mig så försöker jag bara tänka bort det. Man försöker blunda för ondskan, man vill inte se den. Man vill kunna ha någon som kan fånga en, på riktigt, om man är påväg att falla. Det räcker inte med att man har någon som kan fånga, för sekunden men sedan direkt släppa iallafall. Då faller man ändå.

Man lägger sitt liv i någon annans händer. Jag har lärt mig att bästavänner inte är bra. För då blir det lätt så att man har den vännen, och just bara den vännen. Men om den såkallade bästavännen skulle svika, så har man inget kvar. Inget alls. Man står där, bortglömd, som om man inte fanns. Man känner sig utfryst, och lämnad ensamn i mörkret. Man försöker hitta en utväg, men ingen väg leder rätt.

Men hur svårt allt än blir, så måste man försöka vara stark. Man måste fortsätta stå upp, och hålla huvudet högt. Låt inga andra förstöra ditt liv.

Jag är stark, jag tar ingen skit. Jag är stark!