Och där satt vi, jag och Leo, Leo och jag. Utan att veta om det var sista gången vi fick höra varandras andetag igen. Utan att veta om vi någonsin skulle se varandra igen. Utan att veta något alls, satt vi där. Vi levde i nuet, och nuet var underbart. Med Leo vid min sida så kändes det som att jag kunde gå igenom eld och vatten. Jag var kapabel till nästan allt med Leo vid min sida. Det var en sån underlig känsla att jag tyckte om någon såhär mycket på så kort tid. Men det var något magiskt mellan mig och Leo. Från första gången vi mötte varandras blickar, från första gången vi skakada hand, så har det varit något magiskt.

Både jag och Leo hade tårar rinnandes ner från våra kinder. Men i bådas huvuden så fanns det hopp om att vi skulle ses igen. Ett hopp som jag aldrig skulle låta försvinna.

När jag satt där brevid Leo, så visste jag inte om det kanske var slutet på något underbart eller början på något ännu underbarare.

Jag bara satt där, brevid Leo. Och i just den stunden, så insåg jag att man aldrig ska leva för morgondagen. Man ska leva i nuet.