En del av er vet nog vad jag menar genom att läsa rubriken, ni förstår nog vad detta inlägg kommer handla om. Denise.
Inatt är det 3 år sedan våran Denise försvann från jorden.

Det var i slutet av 6an, natten mellan den 26-27 maj.
Sista gången jag träffade Denise minns jag som det var igår. Vi hade varit på Hellasgården med klassen, arbetat i grupper och efter de gå till en sjö och ta första doppet. Nästan alla i klassen hade med sig badkläder, och jag var verkligen inte en av de första i. Denise var däremot ganska snabb i. Jag kommer ihåg uttrycken från alla som hoppade i vattnet, det var så kallt och all skrek. Men vi var glada.
Efter doppet så satt jag själv på en klippa där vid vattnet med min flodhäst handduk inlindad runt mig, då Denise kommer upp och är jätte blöt och ber om att få låna min handuk. Självklart fick hon låna handuken, och de var då jag fick höra de sista orden från henne "tack, jag älskar dig". Denise var väldigt noga med att säga till sina vänner att hon älskar dem.
Hur skulle jag för den stunden kunna veta att det var sista gången jag fick höra de varma orden? Jag hade ingen aning om vad som skulle hända.
Nu när jag pratar om minnen så kom jag och tänka på något annat, och det kommer bara ploppa upp mer saker i min hjärna helatiden, men jag tänkte iallafall ta upp detta.
Jag och Denise blev bästavänner i 4an, visst, bästavänner kanske inte var ett sånt meningsfullt ord när man var så liten. Men det betyder ändå otroligt mycket för mig. Vi umgicks ganksa mycket i skolan, och skrattade mycket. Denise fick alla att skratta. Men vi pratade inte mycket om att vi var såkallade bästavänner under 5an eller 6an. Tills vi satt och höll på med ett arbete. Det var jag, Anso och Didi som skulle uppfinna en "bärbar bil, och smör på tub". Men där sitter vi iallafall längst bak i klassrummet. Denise sitter och skojar vid datan som hon inte var inloggad på. Sedan petar hon på mig för att hon ska visa något som hon har skrivit på datorn. Då har hon skrivit något i stil med "bästisar 4-ever" där man loggar in. Och detta var bara någon månad innan hon försvann.. Jag har ingen aning om hur det hade varit mellan oss idag om du hade levt, men för stunden så betydde det otroligt mycket, och det gör det fortfarande.

Sedan kommer vi ju till det jag inte vill komma till. Jag vet inte om jag ska kalla det slutet, men då Denise försvann, inte från våra hjärtan, men från jorden, hon åkte upp mot himmelen.
Jag hade sovit hos Miranda på söder. När vi sedan äter frukost morgonen 27 maj så sitter vi och lyssnar på radion. Där de berättar att 2 flickor i 13 års åldern i västerhaninge har blivit knivhuggna och våldtagna. Mirandas mamma säger då "det kan ju vara någon som du känner". Men jag tänkte inte mer på det. När vi hade ätit frukost så satte vi oss vid datorn, jag loggade in på msn och möts då direkt av att Björne skrivrer " DENISE ÄR DÖD ".
Jag kommer inte ihåg så mycket mer från den stunden.
Dagarna därefter spenderades för det mesta uppe i kyrkan, det var flera minnesstunder och sådant.
Jag kommer ihåg att jag skulle tävla med min häst i början av juni, och jag minns att jag verkligen inte orkade men jag tänkte att jag skulle göra det för jag visste att Denise hade velat att jag gjorde det jag tyckte var kul. Så jag tävlade, och det gick riktigt bra.
Sedan kommer vi till en väldigt väldigt jobbig del. Den 6 juni skulle jag åka till Thailand, i flera veckor, vilket resulterade att jag skulle missa Denises begravning. Det var väldigt mycket snack om hur jag skulle göra, men tillslut åkte vi. Jag hatar att jag missade Denises begravning, och att jag inte fick säga ett ordentligt hejdå. Och det var nog inte så smart att fly från problemen, men det var det som kändes bäst då, tror jag.

Men Denise var en underbar person, hon skrattade alltid. Och fick alltid folk glada. Alltid när man har en bild på henne i hjärnan, så har hon ett stort leende på läpparna.
De här tre åren har självklart varit jävligt jobbiga. Det första året var värst. Jag ska inte säga att sorgen har försvunnit, men jag har lärt mig att hantera sorgen.
Vi i våran klass fick prata med Karina och Agneta som jobbar i våran skola, ca 2 gånger i månaden, då satt vi i ett rum, hade tända ljus och en bild på Denise. Detta tror jag var något riktigt bra, det var verkligen något som behövdes. Vi fick prata, om allt möjligt och det var en stund för oss då vi kunde gråta hur mycket som helst och oftast satt hela klassen i tårar. Detta pågick under 1 år skulle jag tro.
Jag var däremot väldigt rädd för att gråta hemma, fråga mig inte varför, men om jag grät hemma så var det alltid för mig själv, i mitt lilla rum.
Något som nästan alla använde på den tiden,  var playahead. Där vi ständigt skrev texter om Denise, vilket jag också tror var bra, att kunna skriva ut alla våra känslor.
Det är svårt att förklara hur man går igenom en sån här sak. Första tiden så tror man bara att det är en ren jävla mardröm och att man snart ska vakna upp, eller att Denise bara var på semester "hon kommer snart tillbaka".
Ibland kan man fortfarande hoppas att det var så, men så är inte fallet. Det här är verkligheten, Denise är borta. Men hon är inte borta från våra hjärtan. Hon kommer ALLTID finnas kvar här med oss, vi kommer alltid bära henne med oss var vi än går.

Denise jag älskar dig. Då, nu och föralltid. En vacker dag så kommer vi ses igen.